Det har nu gått snart 5 månader sen jag deltog i High Coast Ultra 129 km. Den 27:e juni kl 00:00 på Örnsköldsviks torg gav jag och ett gäng andra ultralöpare sig iväg i den tredje upplagan av High Coast Ultra. Första året gick tydligen ingen i mål. Den som kom längst kom 108 km. Andra året (2014) var det några fler anmälda och 12 st kom hela vägen. Snabbast var Christoffer Eriksson som avverkade sträckan på 15 timmar och 57 minuter.
På mina träningspass och turer i skogen hade jag ofta funderat kring både sträckan och antalet timmar. 129 km… det är som tre maratonlopp på raken. Ett maraton går dock oftast på en platt bana. Höga Kusten Trail är långt ifrån platt med sina 3680 höjdmetrar. Holmsund där jag bor har en liten kulle på 42 meter och det har blivit några gånger upp och ner för Omberget. Jag måste erkänna att jag faktiskt tvivlat på om mina förberedelser varit tillräckliga för att kunna komma hela vägen fram till målet vid Höga Kusten Bron.
Första delen av loppet
Med respekt för distansen och osäkerheten kring hur tuff terräng och jobbiga backarna egentligen var gick jag ut väldigt lugnt. Det var väl kanske 80-90 st på startlinjen och jag la mig vad jag minns kring 20-25 där det kändes som att det var ett sunt tempo. Tycker det är svårt att hitta ett lagomt tempo i början på såna här lopp.
På träning brukar jag kanske ligga kring 4:45-5:00 per km när det är platt. Tänkte att jag skulle ligga på 5:30 och känna hur det känns. När det då finns några som sticker iväg redan i början blir man extra osäker på om man är lite för mesig. Jag försöker då rikta fokus mot att det är en utmaning och tävling för mig själv.
Natthimlen är ganska klar när vi springer uppför Varvsberget och man kan höra vimlet från festglada ö-vikare nere i hamnen. Leden börjar med en mil blandad löpning på grus, stig och lite asfalt genom yttre bostadsområden.
Jag märker ganska snabbt att det är några löpare som bromsar lite fart nerför och inte tar till vara på lägesenergin. Det här var något som jag upplevde även vid Ultravasan. Jag avancerar förbi några löpare för att kunna hålla mitt eget tempo.
Efter 1,5 mil kommer man in i Balesuddens fina naturreservat, som vad jag minns var väldigt fint med löpning på både stigar och bergshällar. Jag hade min Garmin Fenix 2 på mig, inställd att ge tidsangivelser på varje 5 km sträcka. Klockade in på i snitt 28 minuter per halvmil med låga 26 och höga 32 när det var mera uppför.
Jag ligger här bakom två killar som håller ett okej tempo. När man springer i skogen på stigar med rötter och sten behöver man hålla lite avstånd för att kunna se underlaget riktigt bra. Jag märker hur killen längst fram springer fel. Hela leden är uppmärkt med ledmarkering på träd och stolpar. Arrangörerna hade dessutom gjort ett riktigt bra jobb med att sätta ut extra markering där det kunde vara svårt att se. Han missade ändå, vilket är lätt hänt när det är många olika stigar. Jag ropade att det måste vara hitåt.
Jag hamnade nu före dem på stigen och efter bara nån kilometer märker jag att de är borta. Jag hör de en bit bak, så de hade inte sprungit fel igen, men uppenbarligen kunde de inte hänga med i mitt tempo, trots att jag tyckte att jag inte ökade nåt.
När man kom ut ur reservatet blev det lättlöpt längs grusväg och sen asfalt in i Köpmanholmen, där första matkontrollen fanns. Jag stannade på alla matkontroller och åt så mycket jag kunde.
Det är inte superlätt att äta stora mängder när man springer, så även om det finns matkontroller behöver man bära med sig egen energi. Jag hade egna energikakor med mig, så på kontrollerna blev det att jag åt saltgurka, bananer och bullar. De hade varit supergulliga och fixat veganska alternativ!
Bökigt genom Skuleskogen
En halv mil efter matkontrollen i Köpmanholmen ger man sig in i mörka Skuleskogen. Det här var den mest bökiga delen av loppet. Mycket rötter, mycket sten och mycket klättring. Jag var helt ensam vid entré Nord men kände mig ganska stark.
Försökte tänka på att flyta ovanpå och inte studsa för mycket ner i gropar mellan rötter och stenar. Det verkade vara en bra strategi som både höll fart uppe, men också sparade på energi vill jag tro.
Strax före Slåtterdalsskrevan, mitt i skogen, kommer jag ikapp två löpare (Erik Eng och Johanna Bergman) som blir lätt skrämda när de tycker att jag dyker upp från ingenstans. Jag lägger mig bakom ett tag.
Det är då jag märker att flyt-tekniken är vägvinnande. Jag tar några snabba kliv förbi på en bred stenhäll och trummar vidare i mitt eget tempo upp genom skrevan och sen ner längs stigarna mot entré Syd.
När jag kommer ut där står det två åskådare som säger att de bara sett en löpare så långt och att jag är på 2:a plats. Jag frågar de igen, för jag kunde inte tro att det kunde vara så.
Från entré Syd är det ca 1 mil till Skulebergets fot. Man springer längs grusväg och lättare stig. Vid berget bjöds det på frukost med lite mackor, banan, chips och annat gott. Jag stannar här några minuter och Erik Eng kommer också dit.
Han berättar att Johanna fått problem med magen. Jag känner mig lite småtrött och funderar på om jag ska göra följe med Erik, men bestämmer mig för att springa iväg ändå själv.
Dagen gryr, men mörka tankar förföljer mig
Vid 5-tiden börjar det småregna och jag närmar mig Docksta. Ett tätt regn som snabbt kyler ner kroppen. Tar fram min lättviktsjacka för att inte bli för kall. Har väl här avverkat ca 55 km och mina första mörka tankar börjar krypa sig på.
Det är kallt, regnar och det syns inte till några människor alls. Jag undrar vad det är jag håller på med. Varför gör man det här. Varför gör jag det här. Brottas med tankar om att bryta men försöker mota de med att tänka på familjen som, även om de inte kanske står bakom och förstår varför jag springer, ändå ställer upp på så många olika sätt.
Vi äter till exempel bara vegetarisk kost sen tre år tillbaka, något som det ibland kan kännas som att jag tvingat på de. De tvingas lyssna på mina mässningar om vad som är nyttigt, onyttigt och hur man ska tänka för att utmana sig och utvecklas och så. Jag tänker att jag måste vara jättejobbig ibland.
Av den anledningen Svenne, så får du inte kasta in handduken nu. Kom igen, kör på och bevisa att du kan fixa det här nu.
Jag vet inte riktigt hur jag tog mig ur den där första dimpen, men det gjorde jag i alla fall. Sen går det hyfsat bra fram till ca 75 km när jag återigen börjar känna mig väldigt, väldigt trött. Här är man inne i skogen igen och börjar närma sig Nordingrå.
Vetskapen om att det fanns riktig mat nere vid skidstugan i Nordingrå gjorde att det fanns hopp om att den skulle vända på humöret.
Man blir glad av mat
En erfarenhet jag tar med mig från det här loppet är att mat gör en glad och positiv. Förmodligen ligger man lite för lågt i energiintag med sina energikakor. Efter varje matkontroll har humöret vänt upp och det har gått lättare att springa. Kommer speciellt ihåg att det var så efter kontrollen i Nordingrå efter 85 km.
Där åt jag vegankorv och potatismos och klämde i mig nåt veganskt bakverk vad jag minns. Hade ingen koll på klockan, men upplevde det som att jag stannade där 15-20 minuter. En välbehövlig vila efter 9 timmars löpning.
Nu kunde jag börja räkna ner kändes det som. Jag fick också en känsla av att jag kommer att fixa det, även fast jag förberedde mig på fler tunga perioder.
24 km till nästa matkontroll.
Visst är det väl en gåbacke?
När man springer ultralopp och det är branta backar brukar de allra flesta gå. Det tar för mkt på krafterna att försöka springa och man tjänar så himla lite tid på det i långa loppet. Pratade med Erik Eng efter loppet och vi båda skrattade åt att vi tyckte lutningen på gåbackarna blev mindre och mindre ju närmare Höga Kusten bron vi kom.
I gåbackar har jag försökt ta fast på Emelie Forsbergs tips om att hjälpa till med armarna. Genom att trycka med handflatan på knät vid varje frånskjut kan man avlasta benen lite. Armarna får ju vila så pass mycket ändå, så de kan gott hjälpa till. Emelie är ju förresten från Höga Kusten.
Sista halvmaran och bron i sikte
Jag hade det väldigt kämpigt utför den sista halvmaran. Musklerna i höger knä/lår började säga ifrån och jag tvingades gå nerför när det var brant. Det tappar man mycket tid på, men just då kändes tiden helt oväsentlig. Jag kunde ju se bron och det var dit jag skulle. Lustigt att smärtan vid nedförslöpning kan få en att längta till nästa uppförsbacke…
Ungefär fyra km före målet kommer leden ut på asfaltsväg och passerar över Svartnorabron. Mitt på bron vänder jag mig om och ser att Erik och Johanna inte är så långt efter. Mina fötter smärtar, solen skiner och klockan börjar närma sig 3-tiden. Det är ganska varmt, men ändå svettas man inte så mycket. Det är som att kroppen slagit av vissa funktioner som respons på denna oerhörda stress som den utsätts för.
Målet var att ta mig i mål. Men nu för första gången känner jag tävlingskänslor – efter 125 km. Jag ligger tvåa och det kommer två löpare strax bakom. Jag kollar på gps-klockan och försöker hålla tempo. Kan jag bara ligga kring 5:30 per km ska de bakomvarande få det svårt att komma ikapp. Jag vet ju dessutom att sista biten är en uppförsbacke och där har jag tidigare under loppet kunnat gå hyfsat snabbt.
Jag springer inte såna här lopp primärt för att tävla mot andra. Min personlighet är dock ganska tävlingsinriktad och med 10 år av tävlingar som ungdom och junior är det svårt att bara ignorera det.
Under bron, upp för sista backen, brant är det. Riktigt brant. Solen ligger på. Jag hör hur det pinglas med klockor en bit upp och ser hotellet. Jag tittar inte bakåt nåt alls, ser målet och glömmer helt bort det där med jagande löpare, för ärligt talat tror jag inte att de jagade mig heller. Vi ville alla komma i mål och känna att vi klarade av 129 km i en väldigt tuff terräng
129 km
3 680 höjdmeter uppåt
3 680 höjdmeter neråt
Och jag klarade det!
